Varför Tyskland satsar på vätgas
Tyskland har bestämt sig för att bli en av Europas ledande aktörer när det gäller vätgas, ett bränsle som kan tillverkas utan att släppa ut koldioxid om det görs med förnybar el. Tanken är att vätgas ska kunna ersätta fossila bränslen i sektorer som är svåra att elektrifiera, till exempel tung industri, vissa delar av transportsektorn och fjärrvärme. Genom att bygga ett eget nät av rörledningar och lagringsanläggningar hoppas landet kunna säkra tillgången på vätgas samtidigt som det skapar nya jobb och stärker den inhemska industrin. Politiker lyfter också fram energisäkerhet: om Tyskland kan producera sin egen vätgas blir det mindre beroende av importerad olja och gas från andra länder.
Riskerna med att bygga för tidigt
Den största faran enligt tankesmedjan IEEFA är att Tyskland bygger upp ett stort vätgasnät innan det finns tillräckligt med produktion och efterfrågan. Det innebär att dyra rörledningar, kompressorer och lagringsanläggningar står tomma eller används väldigt lite under många år. När infrastrukturen byggs långt före marknaden måste staten ofta gå in med garantier eller lån för att täcka kostnaderna. Om efterfrågan på vätgas inte växer som förväntat, kan dessa garantier tvinga skattebetalarna att betala för förluster som annars skulle ha fallit på privata företag.
Hur mycket kan det kosta skattebetalarna?
IEEFA räknar med att om utbyggnaden av vätgasledningar fortsätter i dagens takt kan staten tvingas stå för kostnader på upp till 45 miljarder euro. Detta baseras på ett scenario där efterfrågan förblir svag och de lån som nätoperatörerna har tagit inte kan betalas tillbaka genom intäkter från försäljning av vätgas. Enligt den finansieringsmodell som Tyskland har valt är staten juridiskt skyldig att täcka minst 76 procent av eventuella förluster som kvarstår år 2055. Med andra ord skulle nästan tre fjärdedelar av en eventuell förlust hamna direkt på skattebetalarnas räkning.
Långt kvar till målen
Tyskland har satt upp ett mål att ha 10 gigawatt installerad elektrolyskapacitet år 2030. Elektrolysörer är de apparater som delar upp vatten i väte och syre med hjälp av el. I januari 2025 fanns endast 181 megawatt elektrolysörer i drift i hela landet – mindre än två procent av målet. Den låga siffran visar att utbyggnaden går långsammare än planerat. IEEFA pekar också på att flera redan färdigställda delar av vätgasnätet står nästan oanvända eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med kunder eller säkrad tillgång på vätgas. Detta stärker bilden av att satsningen kan bli en dyr infrastruktur utan tydlig nytta.
Vätgas vs elektrifiering
Rapporten från IEEFA påpekar att det ofta finns billigare och mer beprövade alternativ till vätgas för att minska utsläpp. I många fall kan direkt elektrifiering – till exempel att använda el för att driva värmepumpar, elbilar eller industriella processer – vara både effektivare och mindre kostsam. Särskilt inom sektorer som fjärrvärme, lätt industri och persontransport finns redan välutvecklade tekniker som batterier och värmepumpar som kan göra jobbet till lägre pris. Enligt analysen kommer bara de delar av ekonomin som är svåra att elektrifiera – exempelvis stål- och kemiindustrin – att utgöra en begränsad del av den totala efterfrågan på vätgas. Om dessa industrier väljer andra vägar, kan stora delar av det planerade vätgasnätet bli överflödiga.
Import kan vara billigare
IEEFA föreslår att Tyskland skulle kunna spara pengar genom att importera färdiga vätgasderivat som grön ammoniak eller grön metanol istället för att bygga ett omfattande inhemskt nät. Dessa produkter kan tillverkas i länder där förnybar el är billigare och mer tillgänglig, till exempel i delar av Afrika, Australien eller Mellanöstern. Genom att importera skulle Tyskland slippa kostnaden för att lägga ner långa pipelines och bygga dyra lagringsanläggningar på hemmaplan. Dessutom skulle elförbrukningen i landet bli lägre eftersom energiintensiv elektrolys skulle ske någon annanstans. En nackdel som rapporten nämner är att detta skulle innebära färre industrijobb och mindre ekonomisk aktivitet i Tyskland självt, eftersom produktionen och en del av värdekedjan skulle flyttas utomlands.
Vad säger industrin och politikerna?
Många tyska industrijättar har uttryckt att de hellre skulle se lägre energikostnader än nya subventionsprogram för vätgas. Höga elpriser gör det dyrt att producera grön vätgas med elektrolys, och utan tydlig lönsamhet drar företagen ofta tillbaka eller skjuter upp sina projekt. Samtidigt lyfter den tyska regeringen fram flera andra argument för satsningen: energisäkerhet, försörjningstrygghet och en vilja att stärka den europeiska industrin genom att vara tidig på en potentiellt viktig framtida teknik. EU stödjer också stora investeringar i vätgasinfrastruktur, och projekt som H2Med – en planerad pipeline som ska koppla ihop Portugal, Spanien, Frankrike och Tyskland – har presenterats. IEEFA varnar dock för att det ännu inte finns några garantier för att dessa internationella projekt faktiskt blir verklighet, och att en studie från slutet av 2023 visade att importerad grön ammoniak från länder utanför EU kan bli billigare än europeiskt producerad vätgas redan år 2040.
Slutsats: Vad bör Tyskland göra?
Sammanfattningsvis visar IEEFA‑rapporten att Tysklands ambitiösa satsning på vätgas innebär både möjligheter och betydande risker. Om efterfrågan på vätgas växer långsammare än förväntat kan staten tvingas täcka stora förluster, vilket i praktiken skulle drabba skattebetalarna. Målet på 10 gigawatt elektrolys kapacitet till 2030 ligger långt
