Inledning
Sverige har ett stort mål att minska utsläppen från sjöfarten och bli fossilfri till 2045. För att nå dit behövs gröna bränslen som till exempel vätgas, ammoniak eller elektrobränslen som framställs med förnybar el. En ny analys från IVL Svenska Miljöinstitutet, LTU Business och CLOSER visar att Norrbotten har många av de förutsättningar som krävs för att producera just dessa bränslen. Samtidigt pekar rapporten på flera hinder som kan göra att utvecklingen går långsammare än vad som behövs. I den här artikeln går vi igenom vad som är bra, vad som är svårt och vad som kan göras för att få fart på omställningen – allt på ett sätt som är lätt att förstå för tonåringar.
Varför Norrbotten är en bra plats för gröna bränslen
Norrbotten ligger långt upp i norr och har tillgång till stora mängder förnybar el, framför allt från vindkraft och vattenkraft. När vinden blåser hårt eller när älvarna har hög vattenföring kan elproduktionen bli både billig och klimatsmart. Den elen kan användas för att elektrolysera vatten och producera vätgas, som i sin tur kan omvandlas till andra bränslen som ammoniak eller syntetisk diesel.
Förutom elen finns det också tillgång till råvara i form av vatten och koldioxid från industrier eller från luft. Hamnarna i Luleå, Piteå och Älvsbyn är redan viktiga för tunga transporter och har utrymme att bygga nya lagrings- och distributionsanläggningar. Dessutom finns det en stark industriell kompetens i regionen – många företag är vana vid att hantera stora energiprocesser och har erfarenhet av att arbeta med höga säkerhetskrav. Alla dessa faktorer gör att Norrbotten har goda chanser att bli ett centrum för produktion av fossilfria sjöfartsbränslen.
Problemet med kostnadsskillnaden
Det största hindret är att gröna bränslen fortfarande är mycket dyrare än de fossila alternativen som tung olja eller marin diesel. Enligt analysen kan priset på elektrobränslen vara två till fyra gånger högre än på fossila bränslen, beroende på elpris och produktionsskala. För ett rederi som ska välja bränsle blir det ett svårt beslut: ska man betala mycket mer för ett klimatsmart alternativ eller hålla sig till det billigare, men förorenande, bränslet?
När priset är högt blir investeringarna riskfyllda. Ett företag som vill bygga en elektrolysanläggning eller en ammoniakfabrik måste låna stora summor pengar och är osäker på om det någonsin kommer att få tillräckligt med kunder som kan betala det högre priset. Utan någon form av garanti eller stöd blir det svårt att motivera de stora kapitalinvesteringarna som krävs för att komma igång.
Hönan‑eller‑ägget‑dilemmat
En annan viktig punkt som analysen lyfter är det ömsesidiga beroendet mellan produktion och efterfrågan. För att ett bränsle ska kunna användas måste det finnas tillräckligt mycket av det i hamnarna och på fartygen. Men för att producenterna ska våga tillverka stora mängder behöver de veta att det finns en säker efterfrågan. Detta skapar ett klassiskt “hönan‑eller‑ägget” problem: ingen vågar ta första steget eftersom den andra delen saknas.
Om exempelvis ett rederi vill testa ett nytt elektrobränsle men inte kan få tag på tillräckligt mycket bränsle i hamnen, kommer testet att misslyckas. Å andra sidan, om en producent investerar i en stor fabrik men inte har några köpare, blir fabriken en dyr vit elefant. Båda sidor behöver därför någon form av trygghet innan de kan våga satsa stort.
Vad som behövs för att bryta dödläget
För att komma ur kostnadsproblemet och hönan‑eller‑ägget‑dilemmat krävs tydliga politiska åtgärder och stödmekanismer. Här är några av de viktigaste förslagen som analysen lyfter fram:
- Långsiktiga regelverk – Politiker behöver skapa stabila spelregler som gäller under många år framåt. Det kan handla om krav på en viss andel förnybara bränslen i sjöfarten eller om skattebefrielse för gröna bränslen. När företag vet vad som gäller blir det lättare att planera investeringar.
- Finansiellt stöd och riskdelningsmodeller – Staten kan erbjuda lån med låg ränta, garantier eller bidrag som täcker en del av investeringskostnaden. Ett annat alternativ är att dela risken mellan offentliga och privata aktörer, till exempel genom att staten går in som delägare i ett tidigt projekt.
- Nationell vätgasstrategi – En samordnad plan för hur Sverige ska producera, lagra och distribuera vätgas skulle ge en tydlig riktning och göra det enklare att koordinera olika projekt. En sådan strategi kan också inkludera mål för hur mycket vätgas som ska användas i sjöfarten år för år.
- Prisstöd eller koldioxidskatt – Genom att göra fossila bränslen dyrare (till exempel genom en högre koldioxidskatt) eller genom att subventionera gröna bränslen kan prisgapet minskas. På så sätt blir det mer lönsamt att välja det klimatsmarta alternativet.
Alla dessa åtgärder syftar till att minska osäkerheten och göra investeringarna mindre riskfyllda. När både producenter och användare känner att det finns en stabil marknad blir det lättare att ta det första steget.
Infrastruktur och andra praktiska hinder
Även om pengar och regelverk är på plats finns det andra konkreta utmaningar som måste lösas:
- Hamn- och distributionsinfrastruktur – För att kunna tanka fartyg med vätgas, ammoniak eller elektrobränsle behöver hamnar nya tankar, rörledningar och säkerhetsanordningar. Att bygga sådan infrastruktur tar tid och pengar, och det kräver samarbete mellan hamnmyndigheter, energibolag och sjöfartsföretag.
- Tillståndsprocesser – Att få bygglov och miljötillstånd för stora energiprojekt kan ta flera år. För att snabba på omställningen behöver myndigheterna effektivisera dessa processer utan att tumma på säkerhet eller miljöhänsyn.
- Elnätets kapacitet – Produktionen av gröna bränslen kräver mycket el. Om det lokala elnätet inte klarar av att leverera den mängden blir det ett flaskhalsproblem. Därför behövs investeringar i starkare ledningar, lagring (till exempel batterier eller vätgastankar) och smarta nät som kan balansera efterfrågan och till
