Projektet CO2 Value Chain – vad handlar det om?
Piteå kommun, Piteå Science Park och Piteå Hamn har fått pengar för att undersöka om det går att bygga en gemensam infrastruktur för biogen koldioxid (CO₂) i området. Idén är enkel: fånga in den CO₂ som skogsindustrin redan släpper ut när den bearbetar trä, transportera den till Hamnområdet på Haraholmen och där antingen använda den för att tillverka hållbara drivmedel eller lagra den långt ner i berggrunden. På så sätt kan en restprodukt bli en värdefull råvara istället för att bara släppas ut i luften. Projektet ska ge ett tydligt svar på om tekniken fungerar, vilka hinder som finns och hur riskerna kan minskas.
Varför är biogen koldioxid viktig?
Den koldioxid som kommer från skogsindustrin är inte fossila utsläpp utan en del av det naturliga kretsloppet. Träden har tagit upp CO₂ från atmosfären när de växte, och när de förädlas släpps samma mängd ut igen. Om vi kan fånga in den innan den når luften och använda den på nytt, skapar vi ett slutet kretslopp som inte tillför ny kol till atmosfären. Det är ett steg mot att minska klimatpåverkan från tung industri och samtidigt utnyttja en resurs som redan finns på plats.
Vilka aktörer finns med i projektet?
I Piteå finns flera viktiga spelare på ett relativt litet geografiskt område. Skogsindustrins stora företag som Smurfit Westrock och SCA Munksund producerar stora mängder biogen CO₂ i sina fabriker. Även mindre aktörer som Sunpine och Stenvalls Trä bidrar till den totala volymen. Piteå Hamn vid Haraholmen erbjuder en möjlig hubb där gasen kan lagras i tankar eller flyttas vidare med fartyg eller tåg. Kommunen ansvarar för planering, markanvändning och att se till att allt följer lokala regler och miljökrav. Genom att ha alla dessa parter nära varandra blir det lättare att testa idéer och dela kunskap.
Hur ska koldioxiden transporteras?
En av de största frågorna i projektet är hur den infångade CO₂ ska flyttas från fabrikerna till hamnen utan att det blir för dyrt eller komplicerat. Man tittar på olika alternativ för rörledningar: både markförlagda rör som går längs vägar och genom industriområden, och möjligheten att lägga rör under vatten i hamnbassängen för att undvika att störa markanvändning på land. Varje sträckning analyseras med avseende på kostnad, teknisk genomförbarhet och påverkan på omgivningen. Man undersöker också om det går att använda befintliga infrastrukturer, till exempel gamla olje- eller gasrör, för att spara pengar och minska behovet av nybyggnation.
Vilka risker och konsekvenser behöver hanteras?
Att transportera och lagra koldioxid innebär vissa risker som måste identifieras och hanteras redan i planeringsstadiet. Ett läckage från ett rör eller en tank skulle kunna påverka närliggande vattenvägar, mark eller luftkvalitet. Projektet tittar därför på säkerhetsåtgärder som läckagedetektion, automatiska avstängningsventiler och regelbundna inspektioner. Man undersöker också hur bygget och driften av en gemensam terminal kan påverka lokala företag, bostadsområden och naturvärden. Målet är att hitta lösningar som minimerar störningar och samtidigt ger tydliga säkerhetsrutiner för alla inblandade.
Kan en gemensam anläggning ge fördelar?
Istället för att varje företag bygger sin egen lösning för att hantera CO₂, undersöker projektet om det är bättre att dela på en stor anläggning för lagring och distribution. En gemensam terminal skulle kunna minska komplexiteten eftersom färre rör och tankar behövs, vilket också kan sänka både investerings- och driftskostnader. Dessutom kan samordning mellan aktörerna leda till bättre utnyttjande av kapaciteten – till exempel kan en fabrik som har överskott av CO₂ sälja eller byta med en annan som behöver mer råvara för sina processer. På så sätt skapas samordningsvinster som gör hela kedjan mer lönsam och miljövänlig.
Vad kan den infångade koldioxiden användas till?
När CO₂ väl är fångad och transporterad till hamnen finns det två huvudspår för vidare användning. För det första kan den omvandlas till syntetiska drivmedel genom att kombinera den med väte som produceras med förnybar el. Dessa e-bränslen kan ersätta fossila bränslen i flygplan, fartyg och tunga lastbilar, vilket skulle minska utsläppen från sektorer som är svåra att elektrifiera. För det andra kan koldioxiden pumpas ner i djupa bergformationer där den binder sig till mineralerna och stannar där för alltid. Detta kallas kolinlagring och ger negativa utsläpp eftersom mer CO₂ tas bort från atmosfären än vad som släpps ut. Båda alternativen ger möjlighet att skapa nya affärsmöjligheter samtidigt som klimatnytta uppnås.
Hur ser de faktiska utsläppen ut i Piteå idag?
De direkta fossila utsläppen från skogsindustrin i Piteå är relativt små och uppstår främst vid driftstörningar, exempelvis när maskiner går på reservbränsle eller när intern logistik kräver diesel. Den största delen av kol som lämnar fabrikerna är just den biogena koldioxid som kommer från träförbränning eller förångning under torkningsprocesser. Om en värdekedja för denna gas lyckas etableras skulle en stor del av dessa flöden kunna tas tillvara istället för att släppas ut. Det skulle innebära en betydande minskning av nettoklimatpåverkan från den lokala industrin utan att behöva göra stora förändringar i själva produktionsprocessen.
Vem betalar för studien och hur lång tid tar den?
Förstudien finansieras av flera källor: Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Region Norrbotten, Piteå kommun samt de två största industriföretagen Smurfit Westrock och SCA Munksund. Projektet startade nyligen och kommer att pågå fram till juni 2027. Under den tiden ska forskare, ingenjörer och representanter från företagen samla in data, göra tekniska beräkningar, hålla workshops med allmänheten och ta fram rapporter som beskriver både möjligheter och hinder. Målet är att ha ett tydligt underlag som alla parter kan använda när de beslutar om det är värt att gå vidare med en fullskalig anläggning.
**Vad innebär detta för Piteå:s framtid
