Miljardstöd från staten och EU
Det franska bränslecellsbolaget Symbio fick under flera år ta emot enorma summor pengar från både den franska staten och EU. Enligt tidningen Le Monde kom 313 miljoner euro från det europeiska programmet IPCEI, som är tänkt att stödja projekt som är viktiga för hela kontinentens industriella framtid. Förutom detta fick bolaget 18,3 miljoner euro i forskningsskatteavdrag och ytterligare stöd för utbildning och rekrytering. Pengarna skulle användas för att bygga upp en stor fabrik för bränsleceller i östra Frankrike, kallad SymphonHy, och för att utveckla vätgasdrivna transportfordon. Tanken var att Europa skulle kunna minska sitt beroende av fossila bränslen och samtidigt skapa nya arbetstillfällen inom en grön tekniksektor. Stödet var alltså inte bara en ekonomisk injektion utan också ett politiskt statement om att satsa på vätgas som en nyckel för framtidens energi.
Symbios affärsidé och samarbeten
Symbio startade som ett samriskbolag mellan tre stora företag: däcktillverkaren Michelin, fordonsunderleverantören Forvia och biltillverkaren Stellantis. Tanken var att kombinera Michelins kunskap om material, Forvias erfarenhet av fordonskomponenter och Stellantis tillgång till en stor kundbas för att skapa en konkurrenskraftig produkt. Bränsleceller omvandlar väte och syre till elektricitet, med bara vatten som avfallsprodukt, vilket gör dem attraktiva för tunga transporter där batterier ännu inte räcker till. Symbio satsade därför på att leverera bränsleceller till lastbilar, bussar och andra transportfordon som skulle kunna köras på väte. För att kunna producera i stor skala byggde de fabriken SymphonHy, som enligt företaget skulle bli Europas största anläggning för just denna typ av teknik. Målet var att kunna erbjuda både hög prestanda och låga driftskostnader jämfört med diesel‑ eller bensinmotorer.
Stellantis drar sig ur och konsekvenserna
Förra sommaren tog Stellantis ett oväntat beslut: de lämnade samarbetet med Symbio. Biltillverkaren hade tidigare varit bolagets största kund och hade planerat att köpa omkring 80 % av den årliga produktionen för att använda i sina vätgasdrivna transportbilar. Anledningen till avhoppet var enligt Stellantis att efterfrågan på vätgasfordon helt enkelt inte hade utvecklats som förväntat. Marknaden för lätta transportfordon med bränsleceller visade sig vara mycket trög, och företaget bedömde att det inte skulle bli lönsamt under detta decennium. För att kompensera de kvarvarande ägarna betalade Stellantis omkring 235 miljoner euro i en engångsersättning. Detta belopp, tillsammans med det redan erhållna offentliga stödet, gjorde att Symbio plötsligt stod inför en ekonomisk situation där intäkterna från kunderna kraftigt minskade samtidigt som kostnaderna för att hålla igång fabriken och forskningen kvarstod.
Massuppsägningar och omstrukturering
Kort efter att Stellantis dragit sig ut meddelade Symbio att omkring 70 % av personalen skulle sägas upp i en omfattande omstrukturering. För många anställda kom detta som en chock, särskilt eftersom de hade arbetat med stora förhoppningar om att vara en del av en grön industriell revolution. Fackliga företrädare uttryckte både ilska och oro över hur de offentliga pengarna hade använts. Pierrick Balestrière från fackförbundet CFDT sade till Le Monde att det var svårt att förstå varför så stora summor hade gått till ett bolag som nu tvingades skära ner så kraftigt. Han efterlyste tydligare villkor för framtida stöd så att skattebetalarna skulle kunna se att pengarna verkligen gick till hållbara och lönsamma projekt. Symbios vd Jean-Baptiste Lucas försvarade å andra sidan användningen av stödet och hävdade att pengarna hade gått till löner, material, komponenter, industrialisering samt forskning och avskrivningar. Han betonade att alla utbetalningar hade granskats av revisorer, den franska statliga investeringsbanken och EU‑kommissionen, och att siffrorna stämde med de rapporter som lämnats in.
Facklig kritik och frågor om ansvar
Fackets kritik handlar inte bara om siffrorna utan också om transparens och ansvar. De menar att när staten och EU ger stora bidrag bör det finnas tydliga krav på hur pengarna ska användas, vilka mål som ska uppnås och vad som händer om målen inte nås. I Symbio‑fallets fall verkar det som att villkoren var oklara, vilket gör det svårt att utvärdera om stödet var motiverat. Vissa fackliga representanter föreslår att framtida stöd bör kopplas till konkreta leveransmål, till exempel ett visst antal producerade bränsleceller eller ett visst antal sålda fordon, samt att det ska finnas möjlighet att återkräva pengar om företaget inte lever upp till överenskommelserna. Detta skulle kunna minska risken för att offentliga medel går till projekt som senare visar sig vara olönsamma utan att någon blir ansvarig.
En bredare trend inom europeisk vätgas
Symbio är inte ett isolerat fall. Under de senaste åren har flera europeiska vätgasprojekt stött på liknande problem trots att de har fått betydande offentliga stöd. Kostnaderna för att producera väte, bygga tankningsinfrastruktur och utveckla bränsleceller har visat sig vara högre än vad många prognoser hade antagit. Samtidigt har efterfrågan på vätgasdrivna fordon växt långsammare än förväntat, dels eftersom batterielektriska fordon har blivit billigare och bättre, dels eftersom det saknas ett omfattande nätverk av vätestationer. Detta har lett till att flera företag har tvingats minska sin personal, skjuta upp projekt eller till och med gå i konkurs. Kritiker menar att Europas vätgasstrategi har byggt på för optimistiska antaganden om hur snabbt tekniken skulle bli billig och hur snabbt marknaden skulle ta emot den. När dessa antaganden inte har stämt har skattebetalarna fått stå för en stor del av risken, medan de privata ägarna ofta har kunnat lämna projektet med kompensation eller begränsade förluster.
Lärdomar för framtiden
Situationen kring Symbio visar på vikten av att kombinera offentligt stöd med noggrann uppföljning och tydliga mål. För att skattepengar ska användas effektivt behöver både politiker och företag vara ärliga om
