En ny rapport ifrågasätter möjligheterna att nå nettonollutsläpp inom stålindustrin
En ny rapport publicerad av den brittiska tankesmedjan Global Warming Policy Foundation ifrågasätter möjligheterna att nå nettonollutsläpp inom stålindustrin enligt nuvarande tidsramar. Rapporten, skriven av den nyligen avlidne branschrådgivaren Dr Rod Beddows, pekar på omfattande praktiska och ekonomiska hinder för omställningen – och föreslår i stället ett stegvis och långsiktigt arbetssätt.
Dr Beddows har i sin karriär arbetat som rådgivare åt ledningsgrupper inom gruv- och metallindustrin i mer än 30 länder, framför allt inom järnbaserade material. Hans rapport bygger på decenniers praktisk erfarenhet och internationell överblick. I rapporten konstateras att stålindustrins omställning till klimatsmart produktion är möjlig, men endast om den får ta tid och sker med beaktande av industrins förutsättningar.
Vill se stegvis omställning – med gas och kärnkraft som bas
Rapporten föreslår att dagens masugnar gradvis ersätts av så kallade DRI-moduler (Direct Reduced Iron), till en början drivna med naturgas och i framtiden eventuellt med grön vätgas – om och när denna teknik blir kommersiellt gångbar. Denna övergång bedöms dock ta flera decennier och kräva investeringar i storleksordningen biljoner dollar globalt, vilket vida överstiger stålindustrins egna resurser.
Rapporten manar också till försiktighet när det gäller att skrota fullt fungerande anläggningar i förtid. Den riktar dessutom kritik mot ett överdrivet beroende av väderberoende förnybar energi, som vind- och solkraft, och föreslår att kärnkraft och naturgas bör spela en mer central roll i produktionen av framtidens gröna stål.
Nettonoll i stålindustrin kräver en ny strategi
Dr Beddows varnar i sin analys för att dagens Nettonoll-agendor riskerar att skapa störningar i viktiga industrier utan att ge tydliga klimatvinster. Han ifrågasätter också möjligheterna att skala upp grön vätgas i närtid, och menar att tekniken i nuläget är för dyr och för ineffektiv för att kunna spela en avgörande roll under de kommande decennierna.
I rapporten beskrivs hur så kallade "mega-hubbar" – alltså mycket stora anläggningar för stålproduktion, finansierade av statliga fonder och med tillgång till billig energi – kan bli först att nå större volymer av klimatvänligt stål. Men det är enligt författaren orealistiskt att förvänta sig en bred global omställning inom nuvarande tidsperspektiv.
Kritik mot orealistiska mål och växande kostnader
Dr Beddows pekar även på att Nettonoll-krav inom stålproduktionen riskerar att få följdeffekter i andra sektorer, som fordonsindustrin och elproduktionen. Han lyfter särskilt fram hur utsläppsberäkningar ofta missar de indirekta kostnaderna för den enorma infrastruktur som krävs för att bygga ut förnybar energi i den omfattning som krävs för en helt fossilfri stålproduktion.
– Att tvinga fram en snabb klimatomställning utan teknisk och ekonomisk verklighetsförankring kan urholka både industriell konkurrenskraft och social sammanhållning, heter det i rapporten.
Harry Wilkinson, policychef vid GWPF, uttrycker sin uppskattning för Dr Beddows insats:
– Vi hade turen att få ta del av Dr Beddows eftertänksamma reflektioner innan han gick bort. Han hade en djup kunskap om den järnbaserade sektorn, och hans budskap om pragmatism och realism är något beslutsfattare verkligen behöver ta till sig.
Slutsats
Rapporten "Steel 2050: Revisited" är en viktig läsning för alla som är intresserade av klimatfrågan och stålindustrins framtid. Den visar att omställningen till en mer klimatsmart produktion är möjlig, men att den kräver en realistisk och pragmatisk approach. Det är viktigt att ta hänsyn till industrins förutsättningar och att inte sätta orealistiska mål som kan skada både industri och samhälle. Med en stegvis och långsiktig omställning, där gas och kärnkraft spelar en central roll, kan stålindustrin nå nettonollutsläpp på ett sätt som är både tekniskt och ekonomiskt hållbart.
